......tänk att vi är så olika och det blir mer tydligt då man umgås mer nära en längre tid.

Att det finns alla sorters människor ute i vår värld det vet jag lika väl som att himlen är blå och solen gul. Men det blir så tydligt i ett flygplan där det är trångt, folk är trötta och vill bara fram.

Innan jag själv fick barn vill jag också ha lugn och rol. Se en bra film, äta god mat och dricka något gott. Jag var inte alls intresserad att något litet barn skulle störa min njutning eller sömn om jag lyckades slumra lite. Nu efter tre barn är det helt annorlunda. Att se en hel film är bara att glömma. Det är nästan ingen ide att ens börja på en..... för det går ändå inte att se hela eller slutet. Att få äta upp sin mat lyckas jag med varje gång men många gånger har det hunnit bli kall innan. Att få sova en lite stund kan man glömma om inte alla tre lyckas sova samtidigt och när händer det....? Jo nu börjar det faktigst gå att lämna både Helmer och Wilgot en stund utan tillsynd men det är absolut inget man kan ta för givet. Bara önska sig.

Jag har varit trött, hungrig och less men har aldrig ställt mig upp och skällt ut ett barn eller dess föräldrar för att de inte lyckas tysta ner det trötta, arga eller ledsna barnet. Jag försöker att hålla mig fräsch hela resan så att andra ska kunna vara i min närhet då pratar jag inte bara om David utan alla i planet. Jag står snällt i kön och väntar på min tur att få gå på eller av planet eller kunna sätta upp väskan i förvaringen i planet och när planet väl har stannat så sitter jag kvar tills jag får lov att spänna upp säkerhetsbältet.

På dess flygningar som vi har gjort har vi stött på alla dess olika ja vad ska vi kalla dessa "personligheter".

På resan från Stockholm till Olso så var Helmer lite på bus humör och sparkade i sätet framför honom. Trots att killen framför Helmer hör att jag säger till Helmer flerar gånger och tar i hans fötter att han ska sluta så spänner killen upp sitt säkerhetsbälte, ställer sig upp och spänner ögonen i Helmer.- Slutar du inte nu kommer jag och hämtar dig och då får du sitta här med mig. Fattar du...? Helmer stirrar storögt på mig och säger - Mamma jag tänker fortsätta att sparka men han kan glömma att jag sitter bredvid han för det. Killen vänder surt på huvudet och flygvärdinnan kommer fram till honom och säger att han måste sitta ner då planet håller på att taxa ut.

Planet till Oslo var så försenat att vi fick springa till gaten och då var det först stängd men vi lyckades flirta in oss och få komma med. Då blir Wilgot placerad bredvid en tjej i min åler och hon luktar så mycket svett att jag får kväljningar fastän jag sitter på andra sidan gången. Wilgot som inte förstår vad det är som luktar frågar mig vad det kan vara och jag försöker säga att det är en dåligt parfym. Tur att tjejen bredvid honom var från Indien och inte förstod vad som sas och Wille trodde att det var som jag sa. Hela resan stank hon och så fort hon rörde sig kom hennes svett lukt och det var bara att titta åt ett annat håll. När planet väl skulle landa så händer det klassiska alla ska ut på en gång. Så fort planets hjul tar i marken börjar någon att ställa sig upp och försöka få ut sina väskor. Flyvärdinnorna ropar i radion att alla ska sitta ner men ingen lyssnar. Alla tar fram deras mobiler och sätter igång dem trots förbudet för det skulle ju vara hemskt om de missar något samtal eller sms.Sen ska alla ut samtidigt. Alla på en gång och det vet vi ju hur det är. Sen springer alla genom hela flygplatsen ner till bagage banden och står med andan i halsen och väntar på sina väskor. Man kan se hur uppstressade alla är svetten lackar i pannan och för att få sina väskor så fort som möjligt så står de gärna på bagagebandet om det går. Alla står så nära att det inte går för någon annan att se något och skulle man mot förmodan se sin väska så går det aldrig att hämta den för det är ingen som flyttar på sig.'

När vi väl kommer ner till bagage bandet för vi brukar vänta tills planet är tömt så är det ändå ingen som har hunnit få sina väskor och vi är inte alls anfådda, svettiga eller stressade.

Detta är ett fenomen som finns över allt i världen mer eller mindre.

Ett mönster över hur stressade vi är allihopa.

Än en gång blir jag påmind om hur fort allt kan ändras.

För snart två veckor sedan blev Mamma sjuk och föll ihop hemma. Ambulans till lasarettet. Jag fick samtalet på jobbet och åkte dit direkt. Hjärtat i halsgropen. Stroke? Hjärnblödning?

Mötte upp med familjen som var lika oroliga som jag.

Röntgen visade att det inte var fråga om någon blödning berättade läkarna. Stor lättnadskänsla som varade ett par sekunder. De hade sett två förändringar i hjärnan, fick vi veta. Mer röntgen väntade och hon skulle inte få komma hem förrän de visste mer om vad det var.

Någon dag senare fick vi veta att det är flera metastaser i hjärnan. Ogreppbart. Man har hört att det har hänt andra men aldrig tänkt tanken att det skulle kunna hända den egna familjen.

Lättnadskänsla över hennes positiva inställning och glada humör och humor varvas med oron som ständigt ligger på lut. Ovissheten. Var sitter modertumören? Hur kan hon behandlas för att bli frisk? Och denna väntan på besked tar på sitt sätt mer energi än vad man gör av med under en längre löprunda.

Som det är nu så väntar vi på att hon ska få åka till Umeå för mer undersökningar och behandling. Hon är vid gott mod men rör till det lite för sig med ord och namn och platser, helst när hon blir för trött.

Trötta är vi ju alla av det här, men man behöver hitta ett sätt att ändå få vardagen att fungera. Och att inte låta alla hur och om och varför ta för mycket plats i tankarna. Man börjar sakta vänja sig vid verkligheten. 

Du är stark, fina Mamma. Vi klarar det här också. En dag i taget. Tillsammans. <3

E

Jag har varit på många flygplatser över hela världen men jag har aldrig landat på någon som är så KALL som i Peking. I fjol då vi var här och väntade på anslutningsflyget höll vi på att frysa ihjäl och då var det så illa att jag inte kände mina fingrar.... Personalen som jobbar här står i vinterjackor och mössor. Tala om dålig arbetsmiljö...... Många av dem står och huttrar med en te mugg för att värma händerna.

I år har jag tagit med extra kläder till alla. Strumpbyxor och jeans med två långärmade tröjor ändå fryser pojkarna. Jag har själv ett linne och två typ långärmade tränings jackor på mig adidas.... ändå så är jag blå om läpparna. Det drar genom jeansen......och går man så känner man vinddraget.

Här har de också gratis wifi men det är ändå inte som på andra flygplatser. Man är tvungen att skaffa en kod och lösen på ett speciellt ställe och har man inte med sig sitt pass får man inget. Jag menar alla ska ju ändå resa spelar det någon roll vilken gate jag ska till och just mitt passnummer????? Sen när jag väl kom ut så har Kina stängt ner Facebook. Inte vet jag varför men så är det. Nån har väl bestämt att man inte ska kunna vara på den sidan.

Hursomhelst så är flygplatsen jätte fin och modern. Det finns lekhörner överallt för barnen där de visar barntv. Super fina och rena toaletter och varmt vatten man kan hämta.

Nästa år om vi åker via Kina så ska jag ha med mig dubbelt så mycket kläder som i år. Mössan är på men tyvärr har jag inga handskar med mig.......

Burr så kallt.

Planet är en timme försenat dessutom men nu sitter jag i 3 handdukar med en kaffe så jag har det bra motför dem som kommer i shorts och linne.   

Vi åkte tåg från Surat Thani upp till Bangkok och det går så bra då vi har egen hytt i första klass och där kan man låsa dörren så att mans lipper allt spring både av andra och pojkarna.

Väl framme på morgonen 8.30 åkte vi till Kohsan Road där vi alltid bor.

Vi åkte taxi till MBK för shopping   

Jag och David var sugna men inte pojkarna..... Fullt med folk typ som när vi handlar julklappar hemma i Sverige veckan före jul. Inte nog med det sen ska man kolla vad man ska ha, storlek, färg och sen göra upp om priset.Det var inte lätt ska jag säga och det är tur att vi var förberedda med lite mutor..... till kidsen.......och en massa tålamod.

När vi sen kom hem och packade upp det vi handlat var det mycket suprise ska jag säga....

Mycket super fint men en del oj oj oj what is this   måste jag säga att det är som vanligt då det är rea och billigt shop to you drop.

Är det något jag kan sakna när jag är hemma i Sverige är det dessa goda fruit shakes och "matmammans" smarriga jätte goda och största portionerna i världen.

Pojkarna älskar "matmammans" och Rosas pankakor med choklad sås. Enda stället jag har ätit pankaka i Thailand då de smakar som våra plättar hemma. Oftast är pankaka i Thailand mer lik en sockerkaka.

Efter middagen hos Rosa tog vi moped taxi hem för vi var så mätta   

Tänk att nästan alltid då man åker taxi eller buss och man precis har blivit upphämtade så åker man och tankar. Det är inte som hemma att man tankar innan man får kunder.

Det här är ingen ovanlig syn. Varmt som tusan och själv håller man på att dö i värmen och så jobbar de fullt på klädda i ylle mössa, vinter jacka och halsduk.

Båten gick 8.30 på morgonen alltid lika skönt att flytta innan det blir så varmt. Efter 40 minuter hämtade Adaman Resort oss med en longtail från färjan mitt ute på havet.

Det är alltid samma känsla att komma till Koh Jum. Lugnet, tystnaden och känslan av att komma hem. Helt otroligt skönt   

Förut innan jag fick barn bodde jag alltid hos "matmamman" Dila men efter att ha bytt blöjor med pannlampa då det inte finns ström efter 20 så kände vi att vi ville ha lite bättre standard och började bo på Adaman Resort som ligger precis bredvid.

Det hade hänt en del sen i fjol några nya bungalows hade kommit upp och en helt ny restaurang nere vid stranden. På eftermiddagen blev det lite sämre väder så vi tog en promenad in till byn och åt på Rosas nya restaurang. Rosa är "matmammans" syster och dessa två kvinnor har det hjärtligaste skrattet i hela världen. Man blir alldeles glad då man hör hur de skrattar och alla det är helt oundvikligt att inte börja le själv.

Rosa och pojkarna.

Rosa blev så glad att se oss igen att hon sprang ut från restaurangen och kramade om oss!

Solnedgången från restaurangen.

Dila "matmamman" i hennes restaurnag Bo Daeng.