Än en gång blir jag påmind om hur fort allt kan ändras.

För snart två veckor sedan blev Mamma sjuk och föll ihop hemma. Ambulans till lasarettet. Jag fick samtalet på jobbet och åkte dit direkt. Hjärtat i halsgropen. Stroke? Hjärnblödning?

Mötte upp med familjen som var lika oroliga som jag.

Röntgen visade att det inte var fråga om någon blödning berättade läkarna. Stor lättnadskänsla som varade ett par sekunder. De hade sett två förändringar i hjärnan, fick vi veta. Mer röntgen väntade och hon skulle inte få komma hem förrän de visste mer om vad det var.

Någon dag senare fick vi veta att det är flera metastaser i hjärnan. Ogreppbart. Man har hört att det har hänt andra men aldrig tänkt tanken att det skulle kunna hända den egna familjen.

Lättnadskänsla över hennes positiva inställning och glada humör och humor varvas med oron som ständigt ligger på lut. Ovissheten. Var sitter modertumören? Hur kan hon behandlas för att bli frisk? Och denna väntan på besked tar på sitt sätt mer energi än vad man gör av med under en längre löprunda.

Som det är nu så väntar vi på att hon ska få åka till Umeå för mer undersökningar och behandling. Hon är vid gott mod men rör till det lite för sig med ord och namn och platser, helst när hon blir för trött.

Trötta är vi ju alla av det här, men man behöver hitta ett sätt att ändå få vardagen att fungera. Och att inte låta alla hur och om och varför ta för mycket plats i tankarna. Man börjar sakta vänja sig vid verkligheten. 

Du är stark, fina Mamma. Vi klarar det här också. En dag i taget. Tillsammans. <3

E