Än en gång blir jag påmind om hur fort allt kan ändras.

För snart två veckor sedan blev Mamma sjuk och föll ihop hemma. Ambulans till lasarettet. Jag fick samtalet på jobbet och åkte dit direkt. Hjärtat i halsgropen. Stroke? Hjärnblödning?

Mötte upp med familjen som var lika oroliga som jag.

Röntgen visade att det inte var fråga om någon blödning berättade läkarna. Stor lättnadskänsla som varade ett par sekunder. De hade sett två förändringar i hjärnan, fick vi veta. Mer röntgen väntade och hon skulle inte få komma hem förrän de visste mer om vad det var.

Någon dag senare fick vi veta att det är flera metastaser i hjärnan. Ogreppbart. Man har hört att det har hänt andra men aldrig tänkt tanken att det skulle kunna hända den egna familjen.

Lättnadskänsla över hennes positiva inställning och glada humör och humor varvas med oron som ständigt ligger på lut. Ovissheten. Var sitter modertumören? Hur kan hon behandlas för att bli frisk? Och denna väntan på besked tar på sitt sätt mer energi än vad man gör av med under en längre löprunda.

Som det är nu så väntar vi på att hon ska få åka till Umeå för mer undersökningar och behandling. Hon är vid gott mod men rör till det lite för sig med ord och namn och platser, helst när hon blir för trött.

Trötta är vi ju alla av det här, men man behöver hitta ett sätt att ändå få vardagen att fungera. Och att inte låta alla hur och om och varför ta för mycket plats i tankarna. Man börjar sakta vänja sig vid verkligheten. 

Du är stark, fina Mamma. Vi klarar det här också. En dag i taget. Tillsammans. <3

E

Måndag imorgon och jag kavlar upp ärmarna för en intensiv vecka fullspäckad med aktiviteter för både barnen och mig själv. Har hamnat lite ur spår med löpningen men nu blir det ett omtag.

Geiranger med Annika är under uppsegling i juni och både form och figur ska vässas innan dess. Risk för mycket prat om träning framöver, med andra ord.

Men har gjort det förut och kommer att göra det igen. Hittat formen.

Full fart framåt! :)
Erika

....så var det dags för sista kvällen på ön. Wilgot har badat i poolen in i det sista och vi försökte ringa farmor men det var så dålig uppkoppling i det nya rummet att det bara bröts hela tiden. Vi gick och bokade anslutningsresa med båt och buss till Kalibo flygplats för morgondagen och det blir en tidig morgon då vi blir hämtade 6.00

David gick och klippte sig på en jätte trendig salong och han kom hem snyggare än någonsin i håret välklippt och fint. Jag hade sagt innan till honom att det skulle nog kosta ca 300-400 pesos trodde jag och även han. Då han hade frågat flera gånger och priset fortfarande var 70 pesos inklusive klippning betalade han glatt då han förstod att han inte hade hört fel. Alltså 12 kronor det är helt sjukt det är som att få på Hårstudion i PIteå eller liknande salong.

Nu har vi handlat lite fika och väntar på David ska komma hem så att vi kan mysa sista kvällen tillsammans. Packa färdigt och god natt.

Carola  

...när man växer. En liten kropp ska bli större och även om man inte växer så det knakar så får man ju ont när armar, ben och rygg ska bli längre.

Som mamma känner jag att jag skulle vilja kunna trolla när dessa växtvärksnätter infinner sig. Inte för min egen del, men för att få det onda till att försvinna när det inte hjälper med varken värktabletter eller värmekuddar, så att de kan få den nattsömn som de så väl behöver.

Men det är ju också ett tecken på att tiden går. Alldeles för fort, känns det som, när man inser att nioåringen har så gott som lika stora fötter som en själv. Hur gick det till, kan man undra, det var ju inte länge sedan som han föddes?

Hörde i veckan på radion en intressant uträkning. Om man skulle växa hela livet i samma takt som man gör under nio månader i magen, och man lever till man är nittio, så skulle man sluta sina dagar 60 meter lång och 2,1 ton tung.
Gissar att växtvärken inte skulle vara trevlig.

Så med det i åtanke, kan man ju vara glad över att veta att det går över, någon gång bromsar växandet in. :)

Ha en bra dag!
Erika

  Helmer & Melker

Chrissan heter hon och är fröken till min sjuåring och hennes klasskamrater.

Jag var och hälsade på i skolan idag, och fick vara lite extrahjälp idag. För idag var det en mycket livlig klass, med betoning på MYCKET.

Såhär såg det INTE ut i klassrummet

Jag såg det på henne redan när hon kom in i klassrummet, att det dittills hade varit en jobbigdag. Det berättade hon också senare för mig.

Jag beundrar henne. Verkligen. Själv skulle jag vara så slut och knäckt efter en dag i ett sånt livligt klassrum, att jag skulle sätta mig ner soffan med ett tvåliters glasspaket.Och jag skulle troligen inte dela det med någon annan.

Egentligen beundrar jag inte bara henne. Jag tänker på alla som jobbar inom skolan och barnomsorgen. Höga ljudnivåer, man ska medla om det är bråk, man ska trösta om någon är ledsen. Och alla dessa tusen och åter tusen ljusa barnröster som pratar i munnen på varann. För de spritter ju av livsglädje, och alla har de så många saker att berätta!

Nu hade jag ju chansen att granska klasskompisarna en gång till, och det är så roligt, jag tänker på det varje gång jag är där. För självklart har de redan nu hittat sina roller.

Man ser redan nu ett mönster hos dem. Man vet redan nu vem som kommer att charma tjejerna, och vilka som är klassens busfrön, eller sportiga, och vilka som har hittat varann och kommer att hänga ihop för en lång tid framöver.

Oavsett vad de är, så hoppas jag att det går bra för dem alla i livet.

Och jag hoppas, att fröken Chrissan får många (åtminstone något) lungnare dagar med dem i skolan framöver. Hon är en fantastisk lärarinna. :)

Erika