Chrissan heter hon och är fröken till min sjuåring och hennes klasskamrater.

Jag var och hälsade på i skolan idag, och fick vara lite extrahjälp idag. För idag var det en mycket livlig klass, med betoning på MYCKET.

Såhär såg det INTE ut i klassrummet

Jag såg det på henne redan när hon kom in i klassrummet, att det dittills hade varit en jobbigdag. Det berättade hon också senare för mig.

Jag beundrar henne. Verkligen. Själv skulle jag vara så slut och knäckt efter en dag i ett sånt livligt klassrum, att jag skulle sätta mig ner soffan med ett tvåliters glasspaket.Och jag skulle troligen inte dela det med någon annan.

Egentligen beundrar jag inte bara henne. Jag tänker på alla som jobbar inom skolan och barnomsorgen. Höga ljudnivåer, man ska medla om det är bråk, man ska trösta om någon är ledsen. Och alla dessa tusen och åter tusen ljusa barnröster som pratar i munnen på varann. För de spritter ju av livsglädje, och alla har de så många saker att berätta!

Nu hade jag ju chansen att granska klasskompisarna en gång till, och det är så roligt, jag tänker på det varje gång jag är där. För självklart har de redan nu hittat sina roller.

Man ser redan nu ett mönster hos dem. Man vet redan nu vem som kommer att charma tjejerna, och vilka som är klassens busfrön, eller sportiga, och vilka som har hittat varann och kommer att hänga ihop för en lång tid framöver.

Oavsett vad de är, så hoppas jag att det går bra för dem alla i livet.

Och jag hoppas, att fröken Chrissan får många (åtminstone något) lungnare dagar med dem i skolan framöver. Hon är en fantastisk lärarinna. :)

Erika

 

Morsan

23 januari 2013 18:16

Så fint och omtänksamt skrivet hoppas verkligen att lärarinnan också
ser detta det värmer nog extra om dagen varit jobbig. Rosor delar vi ut alldeles för sällan men desto mer välkommet när det kommer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ......tänk att vi är så olika och det blir mer tydligt då man umgås mer nära en längre tid. Att det finns alla sorters människor ute i vår värld det vet jag lika väl som att himlen är blå och solen gul. Men det blir så tydligt i ett flygpl...

Än en gång blir jag påmind om hur fort allt kan ändras. För snart två veckor sedan blev Mamma sjuk och föll ihop hemma. Ambulans till lasarettet. Jag fick samtalet på jobbet och åkte dit direkt. Hjärtat i halsgropen. Stroke? Hjärnblödning? Mötte ...

Jag har varit på många flygplatser över hela världen men jag har aldrig landat på någon som är så KALL som i Peking. I fjol då vi var här och väntade på anslutningsflyget höll vi på att frysa ihjäl och då var det så illa att jag inte kände mina fingr...

Vi åkte tåg från Surat Thani upp till Bangkok och det går så bra då vi har egen hytt i första klass och där kan man låsa dörren så att mans lipper allt spring både av andra och pojkarna. Väl framme på morgonen 8.30 åkte vi till Kohsan Road där vi a...