......tänk att vi är så olika och det blir mer tydligt då man umgås mer nära en längre tid.

Att det finns alla sorters människor ute i vår värld det vet jag lika väl som att himlen är blå och solen gul. Men det blir så tydligt i ett flygplan där det är trångt, folk är trötta och vill bara fram.

Innan jag själv fick barn vill jag också ha lugn och rol. Se en bra film, äta god mat och dricka något gott. Jag var inte alls intresserad att något litet barn skulle störa min njutning eller sömn om jag lyckades slumra lite. Nu efter tre barn är det helt annorlunda. Att se en hel film är bara att glömma. Det är nästan ingen ide att ens börja på en..... för det går ändå inte att se hela eller slutet. Att få äta upp sin mat lyckas jag med varje gång men många gånger har det hunnit bli kall innan. Att få sova en lite stund kan man glömma om inte alla tre lyckas sova samtidigt och när händer det....? Jo nu börjar det faktigst gå att lämna både Helmer och Wilgot en stund utan tillsynd men det är absolut inget man kan ta för givet. Bara önska sig.

Jag har varit trött, hungrig och less men har aldrig ställt mig upp och skällt ut ett barn eller dess föräldrar för att de inte lyckas tysta ner det trötta, arga eller ledsna barnet. Jag försöker att hålla mig fräsch hela resan så att andra ska kunna vara i min närhet då pratar jag inte bara om David utan alla i planet. Jag står snällt i kön och väntar på min tur att få gå på eller av planet eller kunna sätta upp väskan i förvaringen i planet och när planet väl har stannat så sitter jag kvar tills jag får lov att spänna upp säkerhetsbältet.

På dess flygningar som vi har gjort har vi stött på alla dess olika ja vad ska vi kalla dessa "personligheter".

På resan från Stockholm till Olso så var Helmer lite på bus humör och sparkade i sätet framför honom. Trots att killen framför Helmer hör att jag säger till Helmer flerar gånger och tar i hans fötter att han ska sluta så spänner killen upp sitt säkerhetsbälte, ställer sig upp och spänner ögonen i Helmer.- Slutar du inte nu kommer jag och hämtar dig och då får du sitta här med mig. Fattar du...? Helmer stirrar storögt på mig och säger - Mamma jag tänker fortsätta att sparka men han kan glömma att jag sitter bredvid han för det. Killen vänder surt på huvudet och flygvärdinnan kommer fram till honom och säger att han måste sitta ner då planet håller på att taxa ut.

Planet till Oslo var så försenat att vi fick springa till gaten och då var det först stängd men vi lyckades flirta in oss och få komma med. Då blir Wilgot placerad bredvid en tjej i min åler och hon luktar så mycket svett att jag får kväljningar fastän jag sitter på andra sidan gången. Wilgot som inte förstår vad det är som luktar frågar mig vad det kan vara och jag försöker säga att det är en dåligt parfym. Tur att tjejen bredvid honom var från Indien och inte förstod vad som sas och Wille trodde att det var som jag sa. Hela resan stank hon och så fort hon rörde sig kom hennes svett lukt och det var bara att titta åt ett annat håll. När planet väl skulle landa så händer det klassiska alla ska ut på en gång. Så fort planets hjul tar i marken börjar någon att ställa sig upp och försöka få ut sina väskor. Flyvärdinnorna ropar i radion att alla ska sitta ner men ingen lyssnar. Alla tar fram deras mobiler och sätter igång dem trots förbudet för det skulle ju vara hemskt om de missar något samtal eller sms.Sen ska alla ut samtidigt. Alla på en gång och det vet vi ju hur det är. Sen springer alla genom hela flygplatsen ner till bagage banden och står med andan i halsen och väntar på sina väskor. Man kan se hur uppstressade alla är svetten lackar i pannan och för att få sina väskor så fort som möjligt så står de gärna på bagagebandet om det går. Alla står så nära att det inte går för någon annan att se något och skulle man mot förmodan se sin väska så går det aldrig att hämta den för det är ingen som flyttar på sig.'

När vi väl kommer ner till bagage bandet för vi brukar vänta tills planet är tömt så är det ändå ingen som har hunnit få sina väskor och vi är inte alls anfådda, svettiga eller stressade.

Detta är ett fenomen som finns över allt i världen mer eller mindre.

Ett mönster över hur stressade vi är allihopa.